Artikel för Sverige i valsamverkans uppstickarparti Sverige Först gällande en på statistik baserad verklighetsanalys av läget i Sverige.
Det svenska samhällskontraktet är hotat. Medborgarna betalar skatt för trygghet, vård, skola, omsorg och infrastruktur. Men år efter år försvinner 300 miljarder kronor till invandringens kostnader genom olika transfereringar. Det är en summa som dränerar hela samhällskroppen – och resultatet ser vi i form av eftersatta järnvägar, slitna vägar, vårdköer och en rättsstat på knä. Detta är inte en slump. Det är konsekvensen av en politik där invandringen inte längre är en tillfällig integrationsfråga, utan en permanent budgetpost som tränger undan allt annat.
Den som tror att dessa pengar går till att snabbt få människor i arbete tar fel. I verkligheten fastnar många invandrare i AMS-sysselsättningssnurror: socialbidrag, instegsjobb, arbetslöshetsersättning och tillbaka till bidrag, och så vidare. Denna cykel kan pågå i decennier fram till pensionen. Assimilationen uteblir. Svenska språket och samhällsnormerna lärs inte in. I stället får man lära sig att systemet belönar passivitet. Motprestationen är att rösta vänster vart fjärde år – belöningen är fortsatt försörjning utan krav på anpassning. Det är främst en Socialdemokratisk väljarkår som hålls vid liv av kedjor av transfereringar.
Varifrån tas då dessa 300 miljarder? Jo, från andra delar av samhällskontraktet. En grov uppskattning visar att cirka 70 miljarder kronor tas från rättsstaten, 45 miljarder från infrastrukturen, 50 miljarder från utbildning, forskning och VA-system och hela 135 miljarder från sjukvården och de två omsorgerna för äldre och barn. Samtidigt växer behoven. Vi är inte längre 8,6 miljoner svenskar, som 1990, utan över 12 miljoner personer i landet som alla efterfrågar offentliga tjänster. Skillnaden är att ökningen är en för folk osannolikt stor invandring på 4 miljarder, både legal och illegal.
Ändå låtsas politiker och medier som om detta inte är kärnfrågan. I Sveriges Radio och SVT får vi höra att Trafikverket behöver mer pengar för järnvägarna, och att regeringen satsar för lite. Men ingen ställer frågan varför underhållet varit eftersatt i tre decennier. Ingen säger öppet att pengarna i praktiken har gått till invandringens kostnader. I stället erbjuds symbolpolitik. Vi får en ”Svensk Kulturkanon” som ska hängas upp som gardiner i det politiska fönstret för att dölja verkligheten. Men gardiner reparerar inga järnvägar.
Samtidigt sker en befolkningsförändring som ytterligare pressar systemet. Den svenska urbefolkningen minskar då svenska kvinnor föder färre än 1,5 barn per kvinna, långt under det nödvändiga 2,1 för oförändrad befolkning. Invandrargrupper har en högre nativitet. Resultatet är ett snabbt pågående och för folk osannolikt stort folkutbyte. Den offentliga sektorn pressas ytterligare när fler människor, utan motsvarande bidrag till skattebasen, ska försörjas.
För den som vill förstå i detalj finns fördjupningar på nätet. På YouTube kan man se filmen Befolkningskalkylen som visar hur befolkningen förändrats över tiden från 1990: https://www.youtube.com/watch?v=kwY8r4LHMwo
Statistik visar i en film hur 300 miljarder bränns varje år för att arbetsmarknadspolitiken håller kvar invandrare i sysselsättningssnurror snarare än att assimilera dem:
https://www.youtube.com/watch?v=QymR6NCvY6I
Trots dessa fakta väljer Socialdemokraterna och deras allierade i medierna att fortsätta blunda. De har i decennier försvarat en politik där invandringen finansieras genom att urholka alla andra delar av samhällskontraktet – och samtidigt behållit invandrare i bidragsberoende som en lojal väljarkår. Nu kritiserar samma vänster regeringen för att satsningarna på järnvägen är för små, när de själva har skapat situationen genom att låta underhållspengarna gå till helt andra ändamål.
Frågan är därför enkel men avgörande: hur länge ska svenska folket acceptera ett samhällskontrakt som bryts ned bit för bit? Hur länge ska vi låta 300 miljarder årligen gå till ett system som inte fungerar, samtidigt som vi ser hur vår infrastruktur, vår vård och vår trygghet förfaller?
Du som läser detta har kanske rösträtt i valet i september 2026. Kommer du att rösta på samma partier som för fyra år sedan? När du köper en bil av en bilskojare – går du tillbaka till samma bilskojare igen? Varför går du då tillbaka till samma partier som svikit samhällskontraktet? I vallokalen borde du välja på samma sätt som när du köper bil: den bil som du anser är bäst för hushållet och framtiden. Det kan mycket väl finnas ett uppstickarparti på Sverige i valsamverkans vallokal på nätet som passar dig bättre. Kolla själv: https://www.valsamverkan.se/
Hans Jensevik är pensionär och ledare för riksdagspartiet Sverige i valsamverkan. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, Storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.