Sverige i valsamverkan är ett nytt paraplyparti med målet att samla de allmänborgerliga uppstickarna inför riksdagsvalet den 13 september 2026. På nätet finns redan valsamverkan.se – en färdig valplattform som gör det möjligt att bygga en ”liten riksdag” i förväg. Där röstar väljarna själva fram kandidaterna på en gemensam valsedel, och på valdagen röstar samma väljare med sig den lilla riksdagen rakt in i den stora. Lagligt, enkelt och möjligt. Ändå möts vi av en kompakt tystnad från väljare, från de etablerade partierna och deras lojala medier.
Den avgörande frågan är: kommer detta verktyg att användas, eller är svenskarna så passiverade av 50 års social ingenjörskonst och Woke-ideologi att de inte längre vågar? Speciellt männen i åldern 30–55 år har systematiskt demoniserats, kuvats och passiviserats. Genom en militant kommunistisk feminism, som blivit statsreligion i offentlig sektor, har deras politiska energi neutraliserats. Den som försökt opponera sig har fått höra ramsorna: ”rasist, nazist, fascist, brunråtta”. Effekten är tydlig: männen, samhällsbyggarna, håller sig undan medan landet förvaltas av karriärkvinnor, feministiskt skolade män och ett etablissemang som bara förmår ”vårda” stagnation. Sverige har blivit Östtyskland 2.0 – en lydstat där alla håller sig i ledet.
Historien visar dock att folket kan resa sig. Vid EMU-omröstningen 2003 sa etablissemanget unisont ja – men svenska folket röstade nej. När EU-valet kom året därpå hade alla partier rensat bort de som stått i nej-lägren. Då föddes Junilistan. På bara några månader lyckades Nils Lundgren och Eva Nesser i sin demokratiska besvikelse samla opinionen och fick tre mandat i Europaparlamentet. Detta trots att de inte ens kallade sig parti. De var en lista, ett uttryck för folklig ilska mot ett system som försökte tysta oppositionen.
Samma mönster finns nu. Studentrevolten 1968 misslyckades med en öppen revolution men lyckades med infiltration. Andra och tredje generationens kommunister fick successivt makten i alla partier. När interndemokratin i alla partier dog 2004 – symboliserat av EU-valet där de obekväma rensades bort från valsedlarna – blev partierna till oligarkiska kamporganisationer. Partiledarna styr som klanhövdingar, medan ledamöterna reducerats till knapptryckare. Ideologierna har ersatts av en Woke-dikotomi: du är antingen god eller ond. God är du om du svär trohet till globalism, feminism, massinvandring och klimatutopism. Ond är du om du säger emot.
Här finns också en dubbel standard i full blom. När riksdagsledamoten Elsa Widding nyligen startade sitt nya parti Ambition Sverige (AS) nekades hon allt medieutrymme. Ingen presskonferens, inga rubriker. Hon är ”ond”. När däremot två vänsterpartister – Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas – fastnade i antisemitism men ändå lämnade partiet, då flockades medierna. Deras pressträff fick stort utrymme. De var trots allt ”goda”, eftersom de var vänster. Så fungerar klägget som är det nätverk av styrande kommunister som Socialdemokraternas kortlivade partiledare Håkan Juholt gav namnet klägget. De som genom mediamakten styr Sverige.
Juholt försökte rensa ut klägget och återge demokratin sin mening, men fälldes snabbt av medierna. Hans ”skandal” var en lägenhet, inte ett verkligt brott. Hans misstag var att utmana makten. Resultatet blev att han kringskars och fann för gott att lämna scenen, och Sverige gled ännu djupare in i ett system där väljarna reducerats till statistroller.
Frågan är nu om vi vill fortsätta på denna väg. Vill vi låta de åtta partierna, alla kontrollerade av samma sorts marxistiska arvtagare till 68-revolten, få fortsätta dominera? Eller vill vi bygga något nytt? Sverige i valsamverkan erbjuder verktyget. MED, AfS, MoD, Ambition Sverige och fler småpartier kan tillsammans passera 4%-spärren. Men det kräver att väljarna, framför allt männen som i dag fegat ur, står upp och tar den sociala kostnad det kan innebära och återvänder till den politiska arenan. Det kräver mod att sluta bry sig om skällsord och i stället rösta efter sin övertygelse.
Vi minns Junilistan – de lyckades på sex månader. Vi kan lyckas på ett år. Skillnaden är att i dag är även medierna helt infiltrerade. Junilistan mötte ständigt uppringande journalister och fick direktsändningar. Vi i Sverige i valsamverkan möts av iskall tystnad. Men nätet ger oss nya möjligheter. Valplattformen valsamverkan.se finns där, öppen för alla som vill bygga en gemensam ”liten riksdag” i förväg. Den lilla riksdagen kan bli nyckeln till att bryta upp blockpolitiken. Om vi får jämviktsmandatet – det 175:e mandatet som bär smeknamnet ”Amineh Kakabavehs” mandat – kan vi återinföra parlamentarismen. Då måste regeringar förhandla på riktigt. Då får väljarna tillbaka makten.
Vågar vi? Eller har det svenska folket redan gett upp, redan låtit sig kuvats av klägget? Det är starka krafter emot oss. Men historien visar att murar kan falla. Berlinmuren föll 1989. Junilistan bröt igenom 2004. Det kan ske igen 2026 – om du vill.
Valet står inte bara mellan Tidö och Team Andersson. Det finns ett tredje alternativ: att samla de allmänborgerliga under ett paraply och tvinga fram en verklig förändring. Det är möjligt. Det är lagligt. Det är enkelt. Frågan är bara om svenska folket har modet att använda verktyget på nätet.
Hans Jensevik
Sverige i valsamverkan